Näää.. nu har jag nått mitt maximala diskutrymme i huvudet, tror jag. Hur mycket nya och obegripliga saker kan man trycka in i ett huvud på en månad? Koefficienter, ekvationer, formler, propotionellt och fan allt vad det heter. DET GÅR INTE IN MER! Jag viker mig. I fold. Jag kastar in handduken.

Just precis nu känns det väldigt trögt, jättetråkigt, obegripligt och sjukt jävla omöjligt att fixa detta. Försökte förklara för Emma här om dagen hur jag uppfattar matematik: - Det är som när man håller på att missa bussen och man ser hur alla andra som ska åka med den, redan står vid hållplatsen och ska kliva på. Du står i ögonblicket när du ska bestämma ifall du ska satsa järnet och springa allt du orkar mot bussen (kanske hinner du, men förmodligen inte) eller om du ska promenera hemåt igen.

Jag ger ju allt till 99% i den här horribla kursen, men tiden är så kort och alla begrepp och uträkningar som andra har liggandes i ryggsäcken har jag inte med mig.

Men, jag tänker såhär. Failar jag helt på denna kurs så har jag i alla fall gjort mitt bästa.
Mer kan jag inte göra.